Har det bara gått 3 år


Godmorgon folkens tisdag morgon och ännu en ny vecka. 

I dag är det tydligen 3 år sedan jag bröt benet men det roliga är att jag varit helt övertygad om att det gått 4 år. Men en påminnelse från fb så nopp det har bara gått 3 år sen olyckan. 
Kan väll konstatera att de senaste 2 åren varit en jävla resa inne i dimman så inte så konstigt om man inte haft koll. Så nu är det alltså 3 år och 3 året gillt så jag hoppas verkligen att detta året ska bli bättre, den där dimman var på väg bort men just nu står jag i ett ännu tjockar moln än tidigare och vet helt ärligt inte vilket håll jag ska gå åt. 

Trodde jag hade koll på läget och att saker och ting skulle bli riktigt bra framöver. Men...
Har väll målat upp ett luftslott för i helgen skakade klippan jag klamrat mig fast vid senaste 2 åren loss mig och gick en annan väg. Har varit livrädd att det skulle hända tidigare men nånstanns med tanke på tiden som gått så började jag tro att det kanske kunde bli något riktig bra tidsnog. Man ska uppenbarligen inte tro så mycket för det blir aldrig som man tänkt sig ändå.

Är tydligen mitt eget fel att det blev som det blev och det har jag ju fått höra tidigare också. Ja jag har en tendens att sabba allt som är bra, tyvärr...

Jag är inte perfekt men vem är det egentligen? Ja jag gör misstag och ställer till det i bland men är det bara mitt eget fel alla gånger? I så fall ska jag nog bosätta mig i en grotta långt bort från folk som jag bryr mig om.
Det hade kanske inte bivit så här om komunikationen fungerat för jag kan inte läsa tankar. Får man inte rätt info skapar man sig ju en egen uppfattning och den kan ju tyvärr vara helt fel. Vad händer då? Jo man missuppfattar varandra och risken är att man förstör något helt i onödan. Att gå i ovishet är inte roligt så för att slippa missförstånd är mitt råd till er att prata med varandra, inte över sms utan träffas och prata med varandra. Ok ta första kontakten med ett mess men sen se till att träffas och red ut saker och ting innan det är försent.
 
Som sagt ingen är perfekt och felfri men ber man om ursäkt om man gjort fel och visar att man vill försöka lösa  saker och ting så kommer man ju vidare i varje fall. Ja förhoppningsvis vill inte den andra personen i fråga ha med dig att göra så blir det ju svårt tyväär.
 
 

Livet går inte att pausa jag har barn, jobb och djur som ska skötas så man tvingas att ta sig igenom dagarna ändå. Men helt ärligt så känns det som om jag gått sönder fullständigt på insidan... igen. Han som lappade ihop mig har slitit isär allt igen. Så jag får försöka samla ihop bitarna och se om jag kan få ihop det igen.  

Som sagt livet går vidare varken man vill eller inte. Vet inte vad som händer här näst mer än att jag är ännumer övertygad om att det är dags för en ny förändring. Dags att välja en ny väg att gå. Jag har inte så mycket jobb som jag behöver så börjar fundera på att försöka hitta något annat, men vad och vart?
För barnens skull bör jag inte flytta men vad gör man om man inte får det att gå ihop här? Om jag hittar ett stabilt jobb på annan ort? 
Jag har personligen inget kvar här som håller mig kvar. De vänner jag har bor ju inte nästgårds heller och hälsar på mig och fortsätter ha kontakt oavsett vart i landet jag bor. 
Kanske är det dags att börja se sig om efter varaktiga lösningar i stället för de tillfälliga nödlösningar som jag fått ta till senaste två åren...

Problem är till för att lösas som sagt...
 

Kommentera här: